Jag är en fotonörd. Jag älskar det, det är en stor del av mitt liv. Kameran får följa med nästan överallt. Men hur har det blivit så?

Jag har alltid gillat att fota, men när man hade en liten analog kamera så fanns inget läge att prova sig fram, exprimentera med ljus, komposition och färger. Det blev mer bilder på familjen som minnen. Det var ju dyrt att framkalla och det fanns enbart ett fåtal bilder på en rulle. Trots det finns några få bilder som är lite expriment.

Våren 2004 fick vi inbrott hemma i vår villa. Min analoga kamera blev stulen. Jag visste direkt att jag ville ha en ny kamera. Vi åkte och letade efter en billig som man kunde köpa för försäkringspengarna. Vi hittade en analog och en digital, jag var tveksam. Vilken skulle jag välja? Jag tyckte att digitalt var tråkigt och att det inte kändes riktigt, det skulle ju vara film, det har det alltid varit. Trots det så blev det den digitala kameran, en 2mpx FujiFinePix A205S (jättebra optik). En helt ny värld öppnade sig, man kunde ta hur många bilder som helst, det gjorde inget om de blev dåliga, det var ju bara att radera. Jag började exprimentera. Jag fick bra resultat och beröm. Intresset växte...

Jag började fundera på att köpa en digital systemkamera och i februari 2007 så bestämde jag mig efter mycket om och men. Jag skulle köpa en. Pappa och jag åkte runt till 4 olika butiker, tittade på kameror. Jag provade en Pentax som jag gillade, en Canon, en Nikon, en Olympus. Nikon gillade jag inte alls, den kändes fel. Olympus med. Canonen var tusenlappen dyrare än Pentaxen. Pentaxen kändes jättebra. Det blev den "billiga" för ca 7000kr, en Pentax K100D. Det visade sig vara ett bra beslut och jag älskar den kameran. Med den så växte fotointresset ännu mer.

Fotograferandet har blivit en del av mig. Fotograferandet är en terapi och en frihet. Men jag tror det är många som ser mig som en fotonörd, det står jag för. Jag är en stolt fotonörd.