Klassåterträffen

Tio år har passerat sedan jag gick ut årskurs nio. Det känns så overkligt att det är så längesen samtidigt som det har hänt så mycket sen dess. När det är jubileum sådär så ska det firas och igår var det dags för vår klassåterträff.
 
Det började i somras med att det dimper ner ett brev i min brevlåda. En inbjudan till en klassåterträff men från en okänd avsändare. Jag hade tänkt tanken på att det var tio år sedan grundskolan redan i våras och blev jätteglad över att någon orkat ta tag i att ordna en återträff, samtidigt som jag var skeptisk till inbjudan då det inte stod vilka som var avsändare. Sedan blev jag lite osäker på om det var värt att åka upp till Stockholm den helgen då jag inte visste hur många som skulle komma (tänk om det bara var typ tre stycken och jag). Hur som helst, nyfikenheten tog över och jag tackade ja. Efter att jag tackat ja så har jag mer eller mindre bara sett fram emot det.
 
I fredags brummade jag upp till Stockholm, sov hos mamma och pappa (som inte var hemma). Det blev en lugn lördag med något uträttat ärende på dagen men annars hängde jag mest i trädgården med Selma, kameran och en bok. Återträffen började 16.30 på lördagseftermiddagen. Jag tyckte att det var väldigt tidigt men tänkte att det kanske inte skulle bli så sent då, för det kan ju inte ta så många timmar med en klassåterträff. Men oj vad jag hade fel... 
 
Jag gick hemifrån strax efter fyra och hade glömt bort att det bara tog fem minuter att gå bort till det huset där återträffen var, så jag blev väldigt tidig. Sedan började folk droppa in, vi blev ca 20st. Det var helt galet kul att se alla igen. Alla var sig lika, lite mer vuxna i utseendet (och till sättet). Det var lättsamt hela kvällen och vi pratade och hade riktigt kul. Strax efter middagen kom en av våra lärare som vi haft i matte och NO, samt som var vår mentor i årskurs 7-9. Det var jättekul att träffa honom också, han var helt klart en av de bästa lärarna som jag har haft. Kvällen fortsatte och tiden flög iväg. Halv fem på morgonen gick jag hem igen.
 
Det var verkligen en superrolig kväll, det var en så konstig att det kändes så naturligt att hänga med varandra trots att det var tio år sedan vi gick i samma klass. Men visst, vi har ju varit stora delar i varandras liv och därmed finns det mycket minnen att prata om. De flesta har gått i samma klass 1-9 eller åtminstone 4-9. Även om jag var ganska blyg och i princip inte hade några kompisar på högstadiet. Jag var väldigt nyfiken på om jag skulle råka hamna tillbaka i min gamla blyga roll och att alla andra skulle falla tillbaka till så som det var för tio år sen. Men jag tänkte också att det som jag tyckte var jobbigt då förmodligen och förhoppningsvis skulle ha förändrats, för jag har utvecklats under de här tio åren och det trodde jag inte att jag skulle vara ensam om. Och det märktes ju skillnad men ändå fanns det så mycket igenkänningsfaktorer men bara på positiva sätt. Det kändes verkligen helt rätt att gå och jag tycker verkligen om min gamla klass och nu har jag en mycket mer positiv bild av min gamla klass vilket är så bra. Nu längtar jag lite till nästa återträff.
 
Ett annorlunda klassfoto. Här gick vi i lågstadiet. Ser ni mig?
 
Eftersom klassåterträffen höll på så länge och jag kom hem sent/tidigt så tog jag sovmorgon och valde att köra hem på eftermiddagen. Tänkte att det var bäst att vara på säkra sidan och köra när jag kände mig utvilad och sen vänta så att alkoholen skulle gå ur kroppen helt (även om jag inte kände mig full under kvällen/natten så drack jag ju lite och det kan ju finnas kvar ett tag efter att man har druckit).
 
Men nu är jag hemma, landade för en timma sen och lastade ur mina vinterdäck,som jag hämtat hos föräldrarna, i mitt förråd. Lagade mat och gav Selma mat.
 
Paus och bensträckare vid Nyköpingsbro på vägen hem till Linköping.
Vardag: Blandat | |
#1 - - Simone:

Vad intressant. Har faktiskt inte varit på något klassåterträff, fast jag fått inbjudan. Kanske är värt att tänka om ändå.

Svar: Det var verkligen jätteroligt :) Jag var så nyfiken så jag kunde inte låta bli. Jag tänkte att i värsta fall kunde jag ju alltid gå hem, men det var så himlans roligt :D
Fotograf Annie Fredriksson



Hej!

Tack för att du tar dig tid att kommentera inlägget! :)

Upp